Spika rätt i trä

Konsten att spika rätt innebär inte bara att du kan undgå att slå dig på tummen, Men tro för den skull inte att det där med tummen saknar betydelse, Det är nämligen ett psykologiskt faktum att man nästan alltid slår där man fäster blicken. Titta därför alltid på spikhuvudet när du ska spika, Då är risken mindre att du slår din nagel blå.

En skicklig snickarmästare har dessutom fem andra viktiga “tumregler” när han spikar. Håller du dig konsekvent till dessa regler – även om något kan kännas avigt i början – blir du själv snart en mästare i konsten att spika.

1. Välj en hammare som passar jobbet och dig själv, det vill säga ett verktyg i rätt storlek som väger rätt i din hand och kan hanteras med svikt.

2. En spikhammare är en spikhammare och inget annat. Använder du den till att till exempel knacka sten skadar du spikhuvudet så att detta förlorar styrförmågan.

3. Håll alltid hammaren i änden av skaftet – aldrig intill hammarhuvudet. Längden på skaftet är avgörande för att få rätt svikt.

4. Använd rätt spik till rätt material, det vill säga spikar som inte spräcker utan krossar träets fibrer och formar sin egen kanal.

5. Mät alltid noga så att du vet var spiken ska placeras. Och spika provisoriskt innan du är säker på passningen.

Tänk på att hållbarheten i ett spikförband helt och hållet beror på spikarnas placering. pet vanligaste spikförbandet är sannolikt när man har två brädor i rät vinkel. Man måste då tänka på att placera spikarna på motstående ställen om varandra för att fästet ska bli stabilt på båda ställen.

Det finns ett antal hjälpredskap som underlättar för dig att hålla spikförbandet på plats och ger den stadga som behövs när det belastas i sidled.
Du kan välja mellan vinkeljärn, spikbleck eller en trekantskloss.

Ibland, till exempel vid finsnickerier, kan det finnas skäl att förborra spikhål som sedan eventuellt kan pluggas igen. Vid förborrning är risken för sprickbildning mindre. Ändträ och kanter kan lätt spricka vid spikning, särkilt om virket är runt.

När det gäller förband som bara kräver småspik och nubb behöver man inte alltid använda en hammare. Då går det lika bra ned en plattång som nyper fast spiken och nubben. Tänk bara på att tången kan göra fula märken i virket, så skydda med till exempel en bit papp.
I den följande bildsviten får du exempel på de vanligaste spikförbanden och på några lika vanliga fallgropar.

1. Märk ut raderna med ritsmått. Raka spikrader är vackrast.
2. Där det är möjligt bör du alltid spika snett och i kors, då det är starkast.
3. Vid 2 bräder i vinkel, placera övre spiken inåt och den undre utåt.
4. Belastas spikförbandet i sidled, använd t ex vinkeljärn.
5. Slå ihop bräder med en lång spik som vinklas i 90ø
6. Undvik förskjutning vid skråspikning med en provisorisk fixeringsspik.
7. Om spiken går snett – dra ut den och ändra riktning i hålet.
8. Stuka spikspetsen så minskar risken för sprickor.
9. Småspik och nubb kan nypas fast med plattång om virket skyddas.
10. Dyckert försänks med dorn. Stöd dornet så att det inte glider.
11. Försänk ett runt spikhuvud med huvudets långsidor i fiberriktningen.
12. Använd vid förborrning en tunnare borr än spiken och borra 2/3.

Spackla på rätt sätt

De flesta målnings- och tapetseringsarbeten fordrar ett välgjort förarbete för att slutresultatet ska bli bra. Ett av de viktigaste momenten i detta förarbete är spacklingen.
Numera finns det många lättbearbetade och snabbtorkande spackelmassor. Det är dock viktigt att du inte lägger på alltför tjocka lager spackel åt gången.

Spacklingen är inte heller avslutad förrän du har slipat av hela ytan med finkornigt slippapper.
Det är viktigt att du väljer spackelmassa avsedd för det underlag som du ska jämna ut. Det finns flera typer av spackelmassa med olika grovlek, tålighet och elasticitet. Till de flesta inomhusarbeten kan du använda fint sandspackel, men till snickerier bör du istället välja särskilt spackel avsett för detta underlag.

Det finns även spackelmassor för ytor som inte ska övermålas efteråt, plastiskt trä. Denna massa finns i flera färgtoner, avsedda för skilda träslag. Försök att göra en rättvis bedömning om hur mycket massa du kommer att använda. Spackel är en färskvara och rester ur en öppnad förpackning bör förbrukas inom några veckor.

Spackelredskapens bredd beror helt på vilka ytor som ska spacklas. Med en serie japanspacklar, en ordinär stålspackel och ett par breda spacklar klarar du av de flesta spacklingsarbeten.
Även när du gör mindre spacklingar kan du behöva en bred spackel vid sidan av en smalare variant. När du drar ut massan blir det alltid lite över. Dra av detta på den stora spackeln och använd avskrapet på nästa spricka.

Man kan dela in spacklingsarbetet i tre delar: ispackling, påspackling och bredspackling.
När du drar ut det första skiktet spackel över skarvar, spikhål eller i djupare skador, utför du en ispackling. För att ytan sedan ska bli helt jämn kan du behöva göra en eller flera påspacklingar. Tänk då på att låta massan torka mellan varje påspackling. Torktiden varierar mellan de olika produkterna, men det brukar inte behövas mer än fyra timmars torktid.

Det tredje momentet – bredspackling – är inte alltid nödvändigt. Har du inte behövt göra omfattande punktspacklingar och ytan i övrigt är jämn och slät, räcker det som regel att slipa lätt på de spacklade partierna.

Om du till exempel ska tapetsera med en exklusiv tapet eller om ytan som ska tapetseras har ojämnheter som du kan känna med handen, bör du däremot bredspackla. Detta innebär helt enkelt att du jämnar hela underlaget med en eller ett par lager spackelmassa.

Även om du har utfört arbetet mycket väl och använt ett finkornigt spackel, bör du avsluta med att slipa hela ytan och sedan damma av noga.

De flesta spacklingar utförs i och omkring skarvar. Vissa material “rör sig” med temperaturväxlingarna i huset. Detta gäller bland annat gips- och spånskivor. För att undvika sprickbildning i de igenspacklade skarvarna förstärker du med skarvremsor av glasfiber. Det finns självhäftande remsor eller sådana som du limmar eller fäster direkt i spackel. När du använder lim är det viktigt att du genast skrapar bort allt överflödigt lim med en stålspackel. Spackel fäster nämligen dåligt eller inte alls på en limyta.

1. Spackla över alla spikskallar. Fyll den längsgående skarven till hälften med spackel. En 5 cm spackel är lämplig.
2. Skivmaterial “rör sig” lite och skarvarna bör därför förstärkas. Sätt självhäftande glasfiberremsa över skarven.
3. Du kan använda remsor utan klister. Sätt dem direkt i den utspacklade strängen. Tryck fast remsan med spackel.
4. Spackla över remsan med flera skikt spackel. Ytan ska vara jämn och helt i nivå. Låt torka mellan varje påspackling.
5. Förstärk hörnvinklarna med glasfiber. Limma eller ta självhäftande remsa. Överskottslim måste tas bort. Spackla.
6. För vissa arbeten fordras ett oklanderligt underlag. Bredspackla ytan 1-2 ggr. När ytan torkat, slipa med slippapper.
Sprickor eller skador i trärena ytor kan spacklas med fint resultat. Använd plastiskt trä och en smal japanspackel.

Snickarens språk

Snickarens yrkesspråk är ofta mera lättförståeligt än många andra hantverkarspråk. En av orsakerna till detta är att många och stora delar av t ex byggnadssnickeriet med åren fått Gör- Det- Själv- karaktär.
Därmed har många yrkesuttryck blivit allt vardagligare, samtidigt som åtskilliga gamla beteckningar fått en språkdräkt av mera modernt slag. En hel del traditionella beteckningar lever ändå kvar och kan då och då leda till ett och annat missförstånd – inte sällan av smålustigt slag.

Ett par andra orsaker till att snickarspråket – i varje fall bland småhusbyggarna blivit mera allmängiltigt är dels att snickaren blivit något av en “hustomte”, som inte alltid håller så hårt på skrågränserna, och som dels kommit att arbeta med både amatörer som hantlangare och därvid tvingats använda ett enklare språk.

I och för sig ger detta många fördelar, men ökar samtidigt risken för missförstånd, eftersom fackuttryck nästan utan undantag är koncisa, d v s när de används i sina rätta sammanhang.

Ett exempel på detta kan vara följande:

För en vanlig småhusägare är begreppet härdig oftast förknippat med växter som kan odlas under vissa klimatförutsättningar. Växten ifråga är alltså motståndskraftig mot t ex låga jordtemperaturer.
Även inom byggspråket står härdig för motståndskraftig, men där används också finare graderingar.

Man talar t ex om att ett material är “i hög grad härdigt”, vilket är detsamma som “beständigt”. Eller också kan det vara i “lägre grad härdigt”, vilket betyder att det är “tåligt”. Ibland är yrkesspråken ganska mustiga och folkliga till sin karaktär.

Sådana beteckningar är oftast mycket gamla och vilar på ett förstärkande bildspråk, som i våra dagar kan te sig ganska humoristiska. Man skulle kunna tro att bildspråket förtar entydigheten i ordens betydelse. Men så är praktiskt taget aldrig fallet.

En hornkvist är t ex en betydande kvistbildning i ett virke, som gör det näst intill omöjligt att bearbeta, tjurträ är vridet redan under växttiden, en frostspricka är en skada som uppstått vid isbildning och en kådlåpa är en virkesspricka fylld med kåda. Inte minst när det gäller att beställa material till t ex en renovering är det viktigt att man får just det material man behöver och ingenting annat.

Därför kan det t ex vara viktigt att veta att gipsskivor är byggskivor av gips med specialtillverkad papp på båda sidor, att gipsplank är avsedda för takbeklädnad och att gipsplattor är mindre, formbestämda gipsskivor. Urvalet i ordlistan på kortets baksida är främst baserat på uttryck som kan missuppfattas eller som inte är så entydiga att de lätt förstås.

ORDLISTA

Ankare
Anordning som håller ihop olika byggnadsdelar.

Anved
Invändigt vridet trä som är svårt att hyvla.

Balk
Bjälke

Bila
Bred och lång, kortskaftad yxa för släthuggning av timmer.

Bindare
Längsgående virke som håller ihop takstolsrader.

Bjälke
Fyrkantsvirke med 200 mm som minsta tjocklek eller bredd. Även lång, liggande byggnadsdel.

Bjälkholk
Anordning för avväxling av bjälkar.

Bjälklag
Bjälkag som bär upp ett golv eller en konstruktion av bjälkar, golv, fyllning och blindbotten.

Brandmur
Massiv mur, avsedd att förhindra spridning av bränder.

Bräda
Virke med minst 70 mm bredd och mindre än 45 mm tjockt.

Bröstning
Väggen mellan fönsterkarmens undersida och det färdiga golvet.

Bröstpanel
Invändig panel i jämnhöjd med fönstrens underkant.

Diktning
Tätning av vägg.

Dragspik
Spik som är längre än 5 tum.

Drevling
Stor platt spik med hake i stället för huvud.

Dvärg
Kort vertikal stolpe som bär nockåsen i bockburet taklag.

Dymling
Träplugg som håller i stockarna i en timmervägg.

Fasadliv
Utsidan av en färdig yttervägg.

Fotbräda
Underlag för plåtskoning längs takfoten på ett tegeltak.

Fylle
Dialektalt ord för blindbottenfyllning.

Fönsterluft
Utrymmet mellan två fönsterbågar eller karmdelar.

Förvandring
Liggande väggpanel, där varje bräda: överkant döljs av den överlappande brädan ovanför.
Hak Inskärning el skåra, äv. inåtgående vinke eller hörn.

Hammarband
Översta vågräta bjälken i ett ramverk.

Hanband
Kortaste vågräta virket i en takstol.

Hångel
Trätyngder på halmtak.

Hängsle
Bandformigt gångjärn.

Högben
Del av sparrtakstol.

Kortling
Kort virkesbit.

Läkt
Virke som är högst 50 mm tjockt och 63 mm brett.

Masur
Missbildning i trä p g a abnorm knopputveckling.

Mesula
Mittstolpe som bär upp tak.

Navare
Skedformad borr.

Nägla
Spika

Oxhyvel
Tvåmannahyvel

Post
Vertikal eller horisontal fönsterluftsskiljande del av fönsterkarm.

Raft
Stång eller stör till takstolssparre.

Regel
Virke med 34-63 mm tjocklek och 70 125 mm bredd.

Ribb
Virkesavfall efter kantning.

Ryggås
Översta bärande bjälken på ett sparrtak.

Skiftesverk
Väggkonstruktion med liggande plank eller bräder (pålar), infällda i en stomme av stående stolpar, sammanhållna nedtill av syll (fotträ) och upptill av väggband (lejd).

Slana
Långt, smalt obarkat virke.

Slätknut
Liggtimmer som saknar utskjutande knutsskallar.

Smyg
Fördjupning eller vinkel mellan två plan.

Sparre
Virke med nästan kvadratiskt genomsnitt.

Spillkråka
Speciellt stämjärn.

Syll
Virkesdel som är upplag för bärande vägg eller bjälklag.

Taklag
Bärande stomme i yttertak.

Takskägg
Den del av takfallet som skjuter ut över fasaden.

Tass
Sparrens nedersta ände i en takstol.

Tjurträ
Växtvridet virke.

Trossbotten
Blindbotten

Tum
Avskaffat, men ändå ofta använt längdmått inom byggbranschen. 1 engelsktum = 2,54 cm.

Tväryxa
Yxa med tvärställd egg.

Underslag
Klena golvbjälkar ovanför t ex källarvalv.

Plugg och skruv

Skruvar du samman två arbetsstycken, så kan du till skillnad mot limning och spikning dela på styckena igen utan att skada dem. På samma sätt som du vid borrning måste välja borr efter material, så måste du använda skruvar som är lämpliga för det material du arbetar i.

Till trä och spånplattor har man andra skruvar än till tunnplåt – fast båda skruvtyperna kan dras i utan gängning i stycket. Maskinskruvar används däremot med passande muttrar eller skruvas i gängade hål.

Fästa i vägg eller tak
Om du ska fästa något i taket eller på väggen, så behöver du förutom skruv även plugg. Den ger säkert fäste.

Pluggen pressas in i hålet efter att du har borrat det. Följande förhållande gäller mellan borr och pluggstorlek:

Pluggdiametern motsvarar borrdiametern. Ett undantag från regeln gäller mycket mjuka byggmaterial. Då gäller formeln:
Pluggdiametern – 1 mm = borrdiametern. Pluggen håller då bättre.

Klassikern bland pluggarna är allroundpluggen i plast, bland fackfolk kallas den även standardplastexpander. I tegel vidgar den sig, i hålväggar eller bakom plattorna i väggar av gips eller träskivor så låser den fast skruven när den skruvas in.

Det finns även andra pluggar som passar infästningar i hålrum, t.ex. vipp- eller fjäderexpandrar i plast eller gipsexpandrar i metall. De har en större lastupptagningsyta och kan fördela de påverkande krafterna bättre än en allroundplugg i plast som har mer punktformig yta. Om du ska fästa något tungt i taket eller på väggen, så bör du använda någon av de här specialpluggarna.

Givetvis måste även skruv och plugg passa ihop. Vilken skruvdiameter och -längd som passar pluggtypen står på pluggförpackningen.

Göra djupa – dammfria plugghål

När du använder plastplugg ska borrhålsdjupet var något större än plugglängden. 10 mm är en bra säkerhetsreserv ifall det trots noggrann renblåsning eller uppsugning blir kvar borrdamm i plugghålet. Du kan själv blåsa rent i hålet, men slut ögonen så du inte får borrdamm i dem. Vill du hellre suga upp dammet, så använder du dammsugaren

Mura med mursten på rätt sätt

Murningstekniken har mångtusenåriga anor och muraryrket har alltid varit mycket respekterat. Det är säkert därför som många känner en viss rädsla för att börja arbeta med mursleven.
Om du gör noggranna förberedelser och arbetar lugnt, märker du snart att det trots allt inte är så svårt.

Har du aldrig murat förr är det bra om du först provmurar några rader – skift innan du sätter igång med det egentliga murningsarbetet, Om du ska lyckas med murningen beror på flera saker. Först och främst bör du skaffa dig bra verktyg.

Mursleven finns i flera storlekar. Välj slev med tanke på arbetet du ska göra, men också med tanke på att du ska orka hantera den med murbruk på. Sleven blir betydligt tyngre än du tror med bara en hand till hjälp.

När du ska stryka fogen kan du välja mellan två verktyg – fogpinnen eller fogsleven. Sleven anses lättare att använda, men pinnen är betydligt billigare i inköp. Ska du mura ett större arbete ska du absolut ha en ritning på arbetet, så att du vet att alla mått kommer att stämma. Glöm inte att ha murningsgrunden med i beräkningen, annars blir höjdmåttet fel.

Innan du börjar mura ska du dessutom sätta upp reglar exakt i lod. Markerar du varje skift – en murstens höjd plus en fogbredd – på reglarna och sedan följer markeringarna noga, får du en helt jämn fog. Dessutom är risken inte så stor att du murar snett när du har reglarna som stöd.

Valet av sten och murbruk är naturligtvis också viktigt. Mursten är tillverkad av bland annat kalksten och tegel. Den förstnämnda används främst till fasader medan tegelstenen förekommer i flera sammanhang.
Det finns massivtegel och flera typer av håltegel. Håltegel, som är billigare, används i de flesta murningsarbeten. Massivtegel används vid arbeten där speciella krav ställs på murverket. Ett exempel på detta är murade eldstäder.

Det vanligaste murbruket för lekmannen är torrbruk. Detta är lätt att blanda till rätt konsistens. Följ anvisningarna på säcken och tillsätt rätt vattenmängd. Blanda sedan mycket noga, så att bruket inte innehåller klumpar, men är luftigt och smidigt.
Blanda endast till så mycket bruk du beräknar att göra av med på cirka en timme. Efter den tiden börjar bruket styvna, separera och kvaliteten blir sämre.

Lasera på rätt sätt

När du målar med lasyr eller lasur som det också heter – använder du en genomskinlig färg som får underlaget att framträda fint.
Oavsett om du laserar utomhus eller inomhus bör därför underlaget vara vackert och oskadat. Repor och hack döljs inte av färgen utan framträder ofta ännu mer efter laseringen.

Det finns vatten- och lacknaftabaserade lasyrer. En yrkesmålare använder nästan alltid den vattenbaserade av flera skäl. Ett av dem är naturligtvis att det är skadligt att ständigt arbeta i ångor från starka lösningsmedel, ett annat är att dessa lasyrer är mer slitstarka än de lösningsbaserade.

När du som fritidsmålare ska välja lasyr bör du även tänka på att en vattenbaserad lasyr torkar betydligt snabbare och därför kräver säkrare hand. Som regel rekommenderar man därför lacknaftabaserad lasyr till den orutinerade målaren. Denna färgtyp ger dig mera tid att fördriva färgen och att rätta till eventuella missar i målningsytan.

Om du laserar direkt på ett starkt sugande underlag, t ex ohyvlat virke, skiftar den färdigmålade ytan i flera nyanser. Detta beror på att pigmentet i lasyren sugs in olika beroende på träets hårdhet. Träets ådring framträder alltså mycket tydligt på detta sätt. Om du vill ha en jämnare kulör bör du grunda med ofärgad lasyr. Då är träet mera mättat och suger därför också jämnare. En praktisk fördel med grundningen är att det är lättare att jämna ut ev överlappningsmålning och slippa de mörka skarvarna.

Vid lasering inomhus, på t ex panel eller dörrar, måste ytan vara jämn och utan djupa repor eller hack. Fina repor kan du få bort med finkornigt slippapper, men andra märken kan du inte laga med gott resultat om du ska lasera. Lagningsmassan suger inte lasyren alls och de öppna skadorna suger rejält, vilket gör att de framträder ännu tydligare efter laseringen. Om ytan har många repor bör du hellre spackla ytan jämn och därefter täckmåla.

När du laserar kan du alltid få en mörkare nyans på den kulör du valt, men aldrig en ljusare. När du ska bättringsmåla en laserad yta bör du därför välja lasyr med mindre mängd pigment om du vill behålla samma nyans som förut. Om du däremot fått en alltför ljus nyans räcker det som regel med ytterligare en strykning med samma lasyr. Kulören mörknar nämligen med varje strykning.

När du arbetar med lasyr är det mycket viktigt att inte måla över i fält som redan är målade. Det blir mörka ränder i varje sådant övertramp. Ha en ren och luddfri trasa till hands att snabbt torka av sådana
missar. Även om randen inte försvinner helt, så kan den mildras betydligt.
För på lasyren med en bred pensel och fördriv sedan lasyren omedelbart med en torr pensel. Om ytan är slät kan du också jämna till med en svamp eller en luddfri trasa.

Det är också viktigt att du undviker rinnrnärken – både på olaserad och redan struken yta. En del yrkesmålare menar att man minskar risken för stänk och rinnmärken om man alltid stryker lodräta ytor nerifrån och upp.
När du tar en paus i arbetet ska du inte lämna målningen mitt på en yta. Avsluta istället exempelvis efter en vägg eller en panelrad så undviker du dubbeltäckande färgskarvar.
Färgad lasyr för utomhusbruk ger, trots att färgen inte är täckande, ett bra skydd för väder och vind.

Pigmentet skyddar underlaget mot UV-ljuset. Detta är anledningen till att du inte bör använda endast färglös lasyr. Täcklasyr är däremot en kombination av lasyr och täckfärg. Kulören täcker underlaget utan att träets struktur försvinner helt. Denna “kombinationsfärg” lämpar sig bäst för målning utomhus av tidigare laserat underlag. Trots UV-skyddet blir nämligen laserade underlag flammiga och bleka med tiden och en ommålning med vanlig lasyr döljer inte detta “slitage”. Med täcklasyr får man en fräsch yta som ändå inte mist sin grundkaraktär.

Tips
När du lackerar på en laserad yta inomhus förstärker du ytan med varje lager klarlack.
För bästa resultat bör du alltid matta ytan något före varje nytt lager lack. Använd finkornigt slippapper’ och slipa lätt i träets fiberriktning. Glöm inte att damma av noga innan du sedan lackerar igen.
När du laserar utomhus är det viktigt att särskilt behandla alla kapytor med träolja för utomhusbruk. Ska du täcklasera grundmålar du först med en olje-alkydfärg. Använd grundfärgen även på kapytorna.

Foga och skarva med byggbeslag

Det är ingen tvekan om att äldre, väl beprövade skarv- och fogningstekniker av trä, som tappning, zinkning fingerskarvning och liknande, ger starka och dekorativa skarvar och fogar.
I många fall spelar emellertid utseendet liten eller ingen roll, särskilt när sammanfogningarna är dolda eller täcks av överliggande material.

I sådana fall finns det mycket goda skäl att använda de moderna fästdon som går under den gemensamma benämningen byggbeslag. De har nämligen stor förmåga att både överföra och fördela krafterna i en fog. Byggbeslag kan även användas vid sammanfogning av till exempel trä och betong.

Byggbeslag är ett tämligen nytt material, men har visat sig vara så effektivt att till exempel mer än 90 procent av alla trätakstolar numera förbinds med spikplåtar. Benämningen “spikplåtar” används ganska ofta som ersättningsord för lite tyngre “byggbeslag” och kan då orsaka en viss begreppsförvirring. Spikplåtar är nämligen också en speciell typ av byggbeslag, försedda med utstansade spikar, som ska pressas in i till exempel takstolsvirket.

Spikplåten skiljer sig därvid också från “spikningsplåten”, vilken, som de flesta andra byggbeslag, används i kombination med ankarspik. Andra exempel på byggbeslag är vinkelbeslag, balkskor, gaffelankare, stolpskor, takås- och takstolsfäste, beslag för takfotsbräder, dragband och universalbeslag.

När man beställer byggbeslag är det alltså viktigt att man har klart för sig vilken typ och dimension man kommer att få användning för. Spikplåtar måste till exempel fästas på ett kontrollerat sätt för att de utstansade spikarna inte ska vika sig. Dessa används därför främst i byggfabriker, medan spikningsplåtarna används vid arbeten på byggplatser.

Byggbeslag tillverkas vanligen av 1-3 mm tjock, varmförzinkad stålplåt, men finns också i rostfritt utförande. De stansade, mindre hålen i beslagen är förstås avsedda för spikar.
Hur många av spikhålen man utnyttjar, vilken dimension och tjocklek på gods som passar bäst, är en fråga från fall till fall, där man till exempel tar hänsyn till snötyngder, vindpåfrestningar och andra belastningar. En tumregel säger dock att ca tre spikar i varje plåtyta för det mesta är tillräckligt. Det ger ett så pass stabilt fäste att bärkraften i plåtdelarna kan överföras till virkesdelarna.

I övrigt gäller “den allmänna spikregeln” att spiken ska vara så lång att den kan tränga in i två tredjedelar av virkets tjocklek. Det är viktigt att man använder så kallade ankarspikar med kamgängade skaft och flata, försänkta huvuden. De kamgängade flänsarna gör att spikarna får ett mycket starkt fäste i träet. Vanlig, räfflad spik ger inte alls samma hållfasthet. Ankarspikfinns i dimensioner från 22 till 100 mm.

Observera att skruvförband numera används mera sällan, men att de kan förekomma vid stora spännvidder och centrumavstånd. Undantag är när byggbeslag används i sammanfogningar av bland annat trä och betong. Då fästs beslagen mot betongen med någon typ av expanderskruv. Vid mycket stora krav på bärighet i trä kan beslagen dessutom förankras med franskbult – ej att förväxla med fransk skruv – eller med genomgående bult med mutter. De större, utstansade hålen i vissa byggbeslag används vid sådan infästning.

En viktig förutsättning när man använder byggbeslag vid skarvning är att virkesdelarna har samma tjocklek och ligger i ett plan. För att kunna foga och skarva med byggbeslag behövs inga speciella verktyg. För det mesta räcker det med en hammare, om man inte vill förborra förbanden. Ett kraftigt skruvstycke är bra att ha till hands om man själv vill bocka spikningsplåtar i olika vinklar -vilket alltså är fullt möjligt.

Fäst rätt i gipsplattor

Numera använder man byggskivor av gips i de flesta innerväggar och -tak. Anledningarna till materialets popularitet är många, bland annat är gipsplattor brandsäkra, smidiga att arbeta med och ljudisolerande. Använder man däremot fel fästdon i gipsplattor är det svårt att och se eller komma ihåg fördelarna.

Då önskar man bara att det fanns något “rejält” bakom skivan att fästa spiken i. Trots att gipsskivor för tak och väggar inomhus som regel inte är tjockare än 13 millimeter kan du, med rätt fästdon, belasta ytorna med åtskilliga kilon per fästpunkt. I en enkel X-krok kan du till exempel hänga ett upp till 5 kilo tungt föremål.

Den tyngd som vägg och fäste maximalt ska orka hålla, är alltid angivet med god marginal. Det är inte ovanligt att testerna genomförs med mer än dubbelt så hård belastning – utan att varken underlag eller fästanordning ger vika. Om du håller dig innanför angivna viktgränser och skruvar eller spikar på rätt sätt, kan du lita på att takkronan eller släktporträttet sitter där det ska.

När du ska hänga eller fästa föremål som väger mer än 10 kilo per fästpunkt bör du alltid använda träskruv och plugg. Det finns pluggar i plast och metall. Oavsett hur dessa omformar sig, är principen alltid att pluggen ska bilda ett fast grepp om skruven på baksidan av gipsplattan.

När du förborrar för pluggen är det viktigt att du har rätt dimension på borrstålet. Hålet ska endast vara så stort att du med visst motstånd kan trycka in pluggen. Till de flesta förpackningar får du de råd och anvisningar som du behöver för en god infästning. Om du köper plugg och skruv var för sig får du även uppgift om vilken dimension på skruven du bör välja. Rätt skruvlängd får du fram genom att lägga ihop längden på pluggen och tjockleken på det föremål du ska skruva fast med skruven.

Vikten avgörande
Det finns flera typer av fästdon för gipsskivor och vilken sort du ska välja beror helt och hållet på vad skruven eller kroken ska hålla fast. Om du ska hänga tavlor av ordinär storlek eller andra prydnadsföremål räcker det oftast med enkel eller dubbel X-krok. Tyngre föremål bör däremot alltid fästas med skruv och plugg.

Om du kombinerar en så kallad gipskrok med träskruv och plugg får du en stabil hängare för exempelvis en mindre hylla. En sådan infästning bär cirka 15 kilo per fästpunkt. Vill du ha ännu bättre bärkraft väljer du istället en metallexpander vars fästpunkter kan bära upp till 30 kilo i både väggar och tak. En annan variant för tyngre föremål är skruv med gummiexpander.

När du ska sätta lampkrokar i taket kan du även välja “platta” pluggar i plast eller metall. Dessa kan fordra ett något större hål, så att du kan få in de nerfällda vingarna. När pluggen är på plats fälls vingarna ut och vilar på gipsplattans baksida. Tyngdpunkten fördelas på detta sätt över en större yta än med vanlig plugg.

När du skruvar fast hyllor eller skåp i väggen, bör du beräkna möbelns bruttovikt, det vill säga det fyllda skåpet eller hyllan. Skivor, böcker och porslin väger mycket mer än vad man kanske tror.

Även om gipsväggar och tak orkar rätt hög viktbelastning, finns det tillfällen då du hellre bör, under förutsättning att regelverket är av trä, fästa i detta. Detta gäller bland annat klädstänger, tunga lampkronor, skåpsinredningar och rejäla bokhyllor. Försök räkna ut centrum för de reglar du ska fästa i, så blir upphängningen helt säker. Reglarna sätts med få undantag med ett c-avstånd av 60 centimeter

1. En vanlig X-krok med ett eller två stift är det enklaste sättet att hänga tavlor och annat väggpynt på. Spiken styrs in snett nedåt av hållarens konstruktion.
2. För en stadigare hängning använder du en vägghake tillsammans med träskruv och vanlig plugg. En upphängningsanordning av detta slag bär upp till 15 kg/fästpunkt.
3. När du förborrar för vanlig plugg ska hålet inte vara större än att pluggen precis går att trycka in. När skuven dras åt pressas pluggens sidor utåt.
4. Denna expanderplugg i plast säljs alltid med skruv. Pluggen består av två delar, dels en i mjukare plast som pressas samman, dels en hårdare som håller emot.
5. Detta är en mycket vanlig expanderande plugg som kan belastas med upp till 30 kg/ fästpunkt. När träskruven vrids några extra varv, bildar pluggen en knut.
6. Fäll in och hål i vingarna medan du för in pluggen i det förborrade hålet. Vingarna fälls ut och lägger sig på gipsskivans baksida. Spänn därefter fast takkroken.
7. En expanderplugg i gummi är lätt att montera. Du trycker in pluggen i det förborrade hålet. När skruven Bras åt “sväller” gummit på väggens baksida.
8. När du monterar ett gipsankare förborrar du i väggen med lämpligt borrstål eller särskilt gipsborr. Sätt in ankaret så att taggarna får grepp och inte kan rotera.

Borra och fäst i tegel

Det är inte svårare att borra och fästa i tegel än i andra hårdbearbetade material, men tekniken skiljer sig en del. Pluggning är ett måste. Även om man använder sig av härdad spik är vanlig spikning inte lämplig. Metoden kan överföra tvärkrafter, men knappast några större längskrafter, varför till exempel spikade konsoler släpper i tegel när dragkrafterna sätter till.

I jämförelse med betong är tegel mera poröst och därmed inte lika hållfast. Detta betyder bland annat att man kan spräcka en tegelsten om man till exempel pluggar alltför nära en kant. Det är också lätt hänt att ett plugghål i tegel blir större än man avsett.

Tegel är ett så vackert material att man ofta inte vågar ta hål i det för att t ex sätta upp en spalje på husfasaden, hänga en tavla i gillestugan eller fästa en dörrkrok i garagemuren. Till sist segrar ändå förnuftet och man ger klängväxten ett nödvändigt stöd, bryter enformigheten i trivselrummet och ser till att garageporten inte längre slår märken i billacken. Och har man bara borrat och pluggat på rätt sätt har man också alla skäl att vara nöjd med beslutet.

Råkar tegelmuren dessutom finnas i närheten av en mycket starkt trafikerad gata kan vibrationerna från tunga transporter med tiden göra att även pluggar helt enkelt skakar loss.
Det är angeläget att man tänker sig extra noga för innan man börjar borra i tegel. Det är svårt att göra en osynlig lagning om man skulle bli tvungen till det.

Infästningar
I stort sett använder man samma slags infästningar till tegel som till betong det vill säga pinnskruvexpander och liknande – men pluggmassa och enklare plastplugg kan också gå bra, under förutsättning att infästningarna inte utsätts för uttorkande värme.
För tyngre infästningar bör man använda så kallad M-ankare, som är en metallplugg med gängad skruv, eller så kallad PS-ankare, som också är en metallplugg med pinnskruv och expanderande sköldar.

Borrteknik
Det går att ta upp hål i tegel med ett sådant handredskap som en pluggborr, men det är både lättare och säkrare att använda en lågvarvig borrmaskin med slagfunktion.
Är teglet då särskilt poröst kan du börja med ett klenare borrstål och öka dimensionen, om det skulle behövas. Då riskerar du inte att hålet blir för stort. Använd alltid spiralborr med härdat skär. Vanliga träborrstål är meningslösa.
Tänk också på, att det är maskinen som ska göra jobbet: hålet ska borras, inte pressas upp.

Håltegel
En mycket viktig detalj att tänka på vid pluggning av tegel är att kolla om väggen eller muren består av fulltegel eller håltegel. I det senare fallet måste man i möjligaste mån kontrollera att inte hela infästningen hamnar i ett hålrum.

Tips
Ett mycket enkelt och billigt sätt att fästa en spik eller krok av klenare dimension i tegel är följande: Borra upp ett tunt hål och proppa detta fullt med våt bomull. Driv in bomullsproppen så hårt du kan och slå sedan i spiken eller kroken. När bomullen torkar utvidgas den kraftigt och ger gott fäste.

1. För att fästa en skruv i tegel kan du använda en mjuk gummiplugg.
2. Nylonplugg av detta slag passar både hel och håltegel.
3. Utan pluggning är det mycket svårt att bedöma bärkraften hos t.ex, en krok. Ett klassiskt exempel är X-kroken. som sägs hålla för 10 kg per stift. I verkligheten kanske bärkraften är mindre än hälften.

Så här borrar du:
1. Markera var du ska borra plugghålet -aldrig så nära tegelstenens kant att stenen spräcks när pluggen expanderar.
2 Borra alltid plugghålet i rät vinkel mot väggen. Om du tejpar ett litet vattenpass på borrmaskinen är du säker.
3. Det är viktigt att du använder en borrmaskin med slagfunktion. Ställ också in maskinen på lägsta hastighet.
4. Borrstålet måste vara härdat. Börja borra långsamt och öka hastigheten efter hand. Låt borret svalna emellanåt.

Borra och fäst i betong

På den “gamla goda tiden” hade man inga större problem att få upp sina hyllor, tavlor, väggklockor etcetera på väggen. Om man inte kunde spika i en stadig träpanel kunde man i varje fall hitta en underliggande regel i en dimension som bar. Annat är det i dag när väggen ofta är i betong. Då kommer man inte långt med hammare och stift. I sådana väggar måste man borra, plugga och sedan skruva eller spika. Men då får man också ett fäste som sitter som berget.

Det är inte ovanligt att en vägghylla, en tung spegel eller ett väggur faller i golvet för att kroken eller skruvarna i betongväggen lossnar. Vill det sig riktigt illa kan både föremål och människor skadas. Gammalt fint arvegods eller andra värdefulla klenoder kan gå förlorade. Folk och husdjur kan få blessyrer som både gör ont och kanske måste behandlas.

Orsaken till sådana ras är nästan alltid dålig infästning. Den behöver inte vara slarvigt gjord utan kan lika väl ha uppstått på grund av missförstånd angående fästanordningen.

Numera finns det så många säkra fästanordningar att du alltid kan finna en som passar just dina förhållanden. Träpluggar och pluggmassor du ger gott – om de fyller borrhålen väl och kombineras med spikar och skruvar i rätt dimensioner.

Följ alltid grundregeln: Ju tätare vägg desto större belastningsförmåga och ju större belastningsförmåga desto mindre plugg. Den starkaste och bästa infästningen i betong är pinnskruvexpander, typ Torgrip – en svensk uppfinning.

Varning
Bultpistolen är ett rationellt verktyg för infästningar i hårda material men eftersom den skjuter in beslagen är den mycket farlig i ovana händer. Att borra i betong innebär risk för kringflygande, hårda flisor. Använd alltid skyddsglasögon!

Värt att veta
Inomhus i torr miljö är blankförzinkade infästningar bäst. Utomhus och i fuktig miljö gäller varmförzinkade infästningar. Undvik plast där infästningen kan utsättas för värme, Plasten kan torka och där släpper pluggen. Lättbetong är åtskilligt porösare än betong och kräver annan infästningsteknik.

Verktyg
Borrmaskin med slagborrfunktion, Spiralborr (flera dimensioner), Körnare, Borrstoppare, Slagankare, Flacktång, Skyddsglasögon, Slägga

Material
Expanderplugg ev. pluggmassa Spikar, skruvar, krokar.

1. Vid maskinborrning i betong måste skären vara av hårdmetall. Dra regelbundet tillbaka borren för att undvika överhettning.
2. I hårt material kan det vara svart att fä borret att börja skära. Slå därför en fördjupning med en körnare.
3. Borrhålet måste vara lika djupt som pluggens och skruvens längd. En borrstoppare fastskruvad på borrspiralen garanterar det.
4. Borrstål och plugg måste ha samma dimension vilket innebär att skruven alltid ska vara något tunnare.
5. Större hål förborras med en mindre borrdiameter. Förborrningen gör det lättare att hålla “rätt kurs” med det grövre borret.
6. Slagankare kan användas i mycket hårda material. Här krävs ingen skruvning. Pluggen expanderar när man slår på slagstiftet.